|
|
Anmälda lag årgång 58 Fredagen den x/11-2024 |
Doping Cup: Kortfattad, subjektiv historik.
Idén till DC föddes, under ömsesidig påverkan, i hjärnorna på JO, BG och Bert nån gång på förhösten -67.
Man hade från början klart för sej, att det skulle bli nånting utöver det vanliga. Det skulle naturligtvis
spelas golf, men under vilka former? Det gällde ju att få till en trevlig samvaro kombinerad med bra golf
under kanske lite ovanliga betingelser. Med tanke på faddrarna kunde man naturligtvis utgå ifrån att
"barnet" inte skulle döpas i vatten.
Man enades ganska snart om att det skulle bli en form av par-tävling, men hur skulle denna spelas?
Om man ser på de olika faddrarnas karaktär och mentalitet, framfördes säkert argument som att
"alla borde ha möjlighet att vinna", "man kan för f-n inte spela med hcp" och "hcp vad e de?
Och förresten e jag ju bäst".
Efter några timmat tog man paus och plötsligt, i det immiga glaset, såg man svaret. Det skulle bli
med hcp, men inte i form av slag. Och så utkristalliserades det hela: en dag på året utan risk
för störande ornitologer och green-feespelare, med frukost, lunch, spel och hcp. Med precisa bestämmelser
om spel och nyttjande av hcp.
Sedan gällde det deltagare. Inte för många med tanke på årstiden och tillgängligt dagsljus och inga
konfirmander med tanke på hcp.
En fadder med sinne för det spektakulära ville ha med landslaget och helst också Nicklaus. Han lyckades
nästan: första året deltog delar av landslag och ex-dito, men det avlöpte inte så väl. Man hade tränat
väl hårt på kvällen innan på S:t Jörgen. Åldermannen bland de deltagande, K-J, skakade bekymrat på huvudet:
"skulle det där va elit? Inte orka golf efter en helkväll när det finns återställare". Den hemliga styrelsen
beslöt då, att det var nog bäst kalla deltagarna från de lokala förmågorna och så skedde sedan också.
En och annan utsockens var med under de följande åren, men det skedde utan större intermezzon.
Under åren visade det sig, att ideal antalet deltagare är 16 och det visade sej så småningom också vara lämpligt
ändra spelformen för sista nio till greensome.
Man kan väl också konstatera, att det numera är en städad, om än efter ett tag något uppslupen tillställning
som startar och slutar i novembermörkret och vars deltagare kan konstateras, att betydligt burleskare
tillställningar äger rum på banan vid betydligt olämpligare årstid.
Till sist några episoder, som bör räddas under glömskan:
Första åter förekom ett prisbord, bestående enbart av brända och destilerade drycker. Till premiären hade
nån fadder övertalat Nils-Erik A, Flommens dåvarande ordf. att förrätta prisutdelningen. Han såg inte helt
lycklig ut men höll god min.
Efter den svåra stormen hade bron från 12:e på Flommen spolats bort, men evenemanget räddas av kantor Hellborg
(som ju hade diverse bisysslor på banan och i köket): medelst ett gistet flytetyg färjade han över deltagarna och
hann under den korta överfarten även servera kask.
Ett år var det högvatten på Flommen och vid tiden för evenemanget hade det frusit. Två utsöckens, från Lund,
hade ej klart för sej de klimatiska förhållanden utan uppträde i vanliga golfskor. Det var en skön syn att se hur
de i början hoppade graciöst från tuva till tuva för att mot slutet vada fram med isbitarna mot smalbenen.
En annan gång kunde man se Kirr arg. Han hade hamnat i samma boll som en vältalig jurist. Denne nöjde sej inte med
att låta vältaligheten flöda över den egna bollen utan uppsökte andra bollar för konversation. För att försöka hinna
i mål innan det blev helmörkt, detta var på 15:e, fann Kirr för gott att spela. När han strax därpå fick anmärkningar
av den återvände konservatören för spel i orätt ordning, vart han arg och gick hem.
För nåt år sedan, till frukost, var alla komna utom Bertil B. Lille-Kal tillfrågades: "Du har väl talat med Bertil"?
"Nä, vaddå för? Han vet väl själv när han ska vara här"? Snabbtel till Bertil, Som anlände före 07.30. I rättvisans namn
skall tilläggas, att L-K setts spontant mysa vid ett flertal tillfällen under det gångna åren.
Slutligen kan väl noteras att år -85 ej såg någon vinnande lag. Två par låg lika efter 27 hål och det par som var sämst
på sista 18 hävdade, att detta sätt att avgöra ej gällde utan att sudden death skulle avgöra. Tre skiljehål spelades och delades,
därefter omöjliggjorde ålamörkret allt vidare spel.